Nyheter

När det nya coronaviruset sprider sig över hela världen har människors uppmärksamhet på hälsa nått en aldrig tidigare skådad nivå. I synnerhet det potentiella hotet från det nya coronaviruset mot lungorna och andra andningsorgan gör daglig hälsoövervakning särskilt viktig. Mot denna bakgrund införlivas pulsoximeterutrustning alltmer i människors dagliga liv och har blivit ett viktigt verktyg för hälsoövervakning i hemmet.

Så, vet du vem som är uppfinnaren av den moderna pulsoximetern?
Liksom många vetenskapliga framsteg var den moderna pulsoximetern inte idén från något ensamt geni. Med utgångspunkt från en primitiv, smärtsam, långsam och opraktisk idé i mitten av 1800-talet, och som sträcker sig över mer än ett sekel, har många vetenskapsmän och medicinska ingenjörer fortsatt att göra tekniska genombrott för att mäta blodets syrenivåer, strävar efter att tillhandahålla en snabb, bärbar och icke -invasiv pulsoximetrimetod.
1840 Hemoglobin, som bär syremolekyler i blodet, upptäcks
I mitten till slutet av 1800-talet började forskare förstå hur människokroppen absorberar syre och distribuerar det i hela kroppen.
År 1840 upptäckte Friedrich Ludwig Hunefeld, en medlem av det tyska biokemiska sällskapet, kristallstrukturen som bär syre i blodet och sådde således fröna till modern pulsoximetri.
År 1864 gav Felix Hoppe-Seyler dessa magiska kristallstrukturer ett eget namn, hemoglobin. Hope-Thaylors studier av hemoglobin ledde till att den irländsk-brittiske matematikern och fysikern George Gabriel Stokes studerade "pigmentreduktionen och oxidationen av proteiner i blodet."

År 1864 upptäckte George Gabriel Stokes och Felix Hoppe-Seyler de olika spektrala resultaten av syrerikt och syrefattigt blod under ljus.
Experiment av George Gabriel Stokes och Felix Hoppe-Seyler 1864 fann spektroskopiska bevis på hemoglobinbindning till syre. De observerade:
Syrerikt blod (syrerikt hemoglobin) ser ljust körsbärsrött ut under ljus, medan syrefattigt blod (osyresatt hemoglobin) ser mörkt lila-rött ut. Samma blodprov kommer att ändra färg när det utsätts för olika syrekoncentrationer. Syrerikt blod ser ljusrött ut, medan syrefattigt blod ser djupt lila-rött ut. Denna färgförändring beror på förändringar i de spektrala absorptionsegenskaperna hos hemoglobinmolekyler när de kombineras med eller dissocierar från syre. Denna upptäckt ger direkta spektroskopiska bevis för blodets syrebärande funktion och lägger den vetenskapliga grunden för kombinationen av hemoglobin och syre.

Men vid den tidpunkt då Stokes och Hope-Taylor genomförde sina experiment var det enda sättet att mäta en patients blodsyresättningsnivåer fortfarande att ta ett blodprov och analysera det. Denna metod är smärtsam, invasiv och för långsam för att ge läkarna tillräckligt med tid att agera utifrån den information den ger. Och varje invasiv eller interventionell procedur har potential att orsaka infektion, särskilt under hudsnitt eller nålstick. Denna infektion kan uppstå lokalt eller sprida sig till en systemisk infektion. vilket leder till medicinsk
behandlingsolycka.

1935 uppfann den tyske läkaren Karl Matthes en oximeter som belyste det öronmonterade blodet med dubbla våglängder.
Den tyske läkaren Karl Matthes uppfann en apparat 1935 som var fäst vid en patients örsnibb och lätt kunde lysa in i patientens blod. Inledningsvis användes två ljusfärger, grönt och rött, för att upptäcka närvaron av syresatt hemoglobin, men sådana enheter är smart innovativa, men har begränsad användning eftersom de är svåra att kalibrera och bara ger mättnadstrender snarare än absoluta parameterresultat.

Uppfinnaren och fysiologen Glenn Millikan skapar den första bärbara oximetern på 1940-talet
Den amerikanske uppfinnaren och fysiologen Glenn Millikan utvecklade ett headset som blev känt som den första bärbara oximetern. Han myntade också termen "oximetri".
Enheten skapades för att möta behovet av en praktisk anordning för piloter från andra världskriget som ibland flög till syresvälta höjder. Millikans öronoximetrar används främst inom militärflyget.

1948–1949: Earl Wood förbättrar Millikans oximeter
En annan faktor som Millikan ignorerade i sin enhet var behovet av att bygga upp en stor mängd blod i örat.
Mayo Clinic-läkaren Earl Wood utvecklade en oximetrienhet som använder lufttryck för att tvinga in mer blod i örat, vilket resulterar i mer exakta och tillförlitliga avläsningar i realtid. Detta headset var en del av Wood-öronoximetersystemet som annonserades på 1960-talet.

1964: Robert Shaw uppfann den första absolutläsande öronoximetern
Robert Shaw, en kirurg i San Francisco, försökte lägga till fler våglängder av ljus till oximetern, vilket förbättrade Matisses ursprungliga detektionsmetod att använda två våglängder av ljus.
Shaws enhet innehåller åtta våglängder av ljus, vilket lägger till mer data till oximetern för att beräkna syresatta blodnivåer. Denna enhet anses vara den första absolutläsande öronoximetern.

1970: Hewlett-Packard lanserar den första kommersiella oximetern
Shaws oximeter ansågs vara dyr, skrymmande och måste rullas från rum till rum på sjukhuset. Det visar dock att principerna för pulsoximetri är tillräckligt väl förstådda för att säljas i kommersiella förpackningar.
Hewlett-Packard kommersialiserade öronoximetern med åtta våglängder på 1970-talet och fortsätter att erbjuda pulsoximetrar.

1972-1974: Takuo Aoyagi utvecklar ny princip för pulsoximeter
När den japanska ingenjören Takuo Aoyagi undersökte sätt att förbättra en enhet som mäter arteriellt blodflöde, snubblade han över en upptäckt som hade betydande konsekvenser för ett annat problem: pulsoximetri. Han insåg att nivån av syresättning i arteriellt blod också kunde mätas med hjälp av hjärtats puls.

Takuo Aoyagi introducerade denna princip för sin arbetsgivare Nihon Kohden, som senare utvecklade oximetern OLV-5100. Enheten, som introducerades 1975, anses vara världens första öronoximeter baserad på Aoyagi-principen för pulsoximetri. Enheten blev ingen kommersiell framgång och hans insikter ignorerades ett tag. Den japanska forskaren Takuo Aoyagi är känd för att ha införlivat "puls" i pulsoximetri genom att använda den vågform som genereras av artärpulser för att mäta och beräkna SpO2. Han rapporterade första gången sitt teams arbete 1974. Han anses också vara uppfinnaren av den moderna pulsoximetern.

1977 föddes den första fingertoppspulsoximetern OXIMET Met 1471.
Senare föreslog Masaichiro Konishi och Akio Yamanishi från Minolta en liknande idé. 1977 lanserade Minolta den första fingertoppspulsoximetern, OXIMET Met 1471, som började etablera ett nytt sätt att mäta pulsoximetri med fingertopparna.

År 1987 var Aoyagi mest känd som uppfinnaren av den moderna pulsoximetern. Aoyagi tror på att "utveckla icke-invasiv kontinuerlig övervakningsteknik" för patientövervakning. Moderna pulsoximetrar har denna princip, och dagens apparater är snabba och smärtfria för patienter.
1983 Nellcors första pulsoximeter
1981 bildade narkosläkaren William New och två kollegor ett nytt företag som heter Nellcor. De släppte sin första pulsoximeter 1983 kallad Nellcor N-100. Nellcor har utnyttjat framsteg inom halvledarteknologi för att kommersialisera liknande fingertoppsoximetrar. N-100 är inte bara exakt och relativt bärbar, den innehåller också nya funktioner inom pulsoximetriteknik, speciellt en hörbar indikator som reflekterar pulsfrekvens och SpO2.

Modern miniatyriserad fingertoppspulsoximeter
Pulsoximetrar har anpassat sig väl till de många komplikationer som kan uppstå när man försöker mäta en patients syresatta blodnivåer. De drar stor nytta av den krympande storleken på datorchips, vilket gör att de kan analysera ljusreflektion och hjärtpulsdata som tas emot i mindre förpackningar. Digitala genombrott ger också medicinska ingenjörer möjlighet att göra justeringar och förbättringar för att förbättra noggrannheten i pulsoximeteravläsningarna.

Slutsats
Hälsa är den första rikedomen i livet, och pulsoximetern är hälsovårdaren runt dig. Välj vår pulsoximeter och sätt hälsan till hands! Låt oss vara uppmärksamma på blodsyreövervakning och skydda oss själva och våra familjers hälsa!